Rutiner och flex. En utmärkt kombination.
När jag jobbar som vanligt har jag avundats de som frilansar och kan styra över sina arbetstider en hel del. De är så klart styrda av deadlines eller annat viktigt, men är inte lika bundna vid ett schema som en högstadielärare. Jag avundas fortfarande dessa, men märker också hur bra det är med vissa rutiner. Nu försöker jag komma upp och igång i hyfsad tid på morgnarna. Jag försöker hålla igång ett visst antal timmar innan lunch. Och efter lunch. Det är ju ändå en del att göra och det skulle knappast uppskattas om jag kommer till våra möten och säger att jag inte gjort det jag ska. De andra jobbar ju heltid och verkar klara av sitt.
Det är skönt med helg för att känna att det är som ett riktigt jobb även om jag sitter hemma eller på kaféer och jobbar. Det är nu dock också skönt med måndagar och jag får jobba igen. Det här är ju riktigt roligt. Det är långt ifrån allt jag har koll på, det dyker alltid upp något nytt att lära. Men så länge det är spännande och inte något helt oöverstigligt funkar det ju.
Idag har vi möte igen med arbetsgruppen Janna, Jenny, Özlem och jag. Det är sista avstämningen innan första officiella mötet på söndag då organisationen formellt ska bildas. Om en vecka finns alltså Teachers Across Borders Sweden. Styrelsen börjar ta form och vi har t o m fixat en revisor, något vi var mest osäkra på hur vi skulle fixa. Revisor alltså. Idag ska vi också ta fram dagordning för söndagens möte och gå igenom mål och vision. Stadgarna ska också dras några varv innan de skickas ut till de namn vi har på förslag till styrelse. Vi tar små steg framåt hela tiden.
Det är skönt med helg för att känna att det är som ett riktigt jobb även om jag sitter hemma eller på kaféer och jobbar. Det är nu dock också skönt med måndagar och jag får jobba igen. Det här är ju riktigt roligt. Det är långt ifrån allt jag har koll på, det dyker alltid upp något nytt att lära. Men så länge det är spännande och inte något helt oöverstigligt funkar det ju.
Idag har vi möte igen med arbetsgruppen Janna, Jenny, Özlem och jag. Det är sista avstämningen innan första officiella mötet på söndag då organisationen formellt ska bildas. Om en vecka finns alltså Teachers Across Borders Sweden. Styrelsen börjar ta form och vi har t o m fixat en revisor, något vi var mest osäkra på hur vi skulle fixa. Revisor alltså. Idag ska vi också ta fram dagordning för söndagens möte och gå igenom mål och vision. Stadgarna ska också dras några varv innan de skickas ut till de namn vi har på förslag till styrelse. Vi tar små steg framåt hela tiden.
Ingen hjälp kan också vara hjälp
Att starta en organsiation på det här sättet är det ingen av oss fyra som gjort tidigare. Vissa har en hel del erfarenhet från styrelsearbete och föreningsverksamhet. Men att göra allt från start är en ny erfarenhet för oss alla. Vi tycker alla att det är lika roligt och jag känner mig extra priviligerad som får göra det hela dagarna. Ännu roligare hade det så klart ju varit om vi alla fyra gjort det på heltid.
Mest nu är det väntan på svar på olika mail för mig. Då jag sitter helt själv nu blir jag glad för all kontakt med andra människor. Och extra glad blir jag när jag märker att folk verkligen tagit sig tid att svara ordentligt, även om de inte kan hjälpa till.
Förra veckan skickade jag e-post till Forum Syd som bl a fungerar som en paraplyorganisation för frivilligorganisationer. Eftersom vi som sagt är helt nya på det här området var det deras hjälp i frågan om att starta en ny organisation jag behövde. Tyvärr kunde de inte ge den eftersom de inte har de resurserna, men hänvisade till kurser i föreningskunskap hos studieförbunden. Forum Syd kan också ge bidrag till organisationer, men inte förrän den varit verksam i två år. Så jag antar att vi får återkomma med det. Men de svarade ändå att de tycker att arbetet vi gör och har gjort låter intressant och viktigt. Det betyder mycket för vårt fortsatta arbete. Vi verkar vara på rätt spår med TAB Sverige. Den behövs.
Vi ska också få upp information på TABs hemsida. Tack till Jamie som är ansvarig för den. Hon fixar allt om vi bara skickar in vår text och eventuella bilder. Så fort det kommer upp känns det nog ännu mer som det här är på riktigt. Att vi faktiskt gör det här.
Nu ska jag läsa om ett projekt som vi fick upp på vår facebook-sida. Det är två killar som ska cykla tvärs över USA för att samla in pengar till skolbyggen i Kambodja. Något sådant har jag svårt att se att vi kommer att göra. Men man ska aldrig säga aldrig. Jenny verkar ju springträna för någon form av maratonlopp då och då så vi kanske kan skicka iväg henne på något liknande.
Vi fortsätter...
Nu verkar sommaren vara över. Några har letat sig tillbaka till sina skolor för att börja höstens jobb. För att välkomna dem tillbaka till jobbet på bästa sätt bestämde sig solen för att skina idag.
Första dagen efter sommarlovet brukar alltid vara trevlig. De flesta kollegor har vi ju inte sett på två månader. Några är solbrända efter veckor på landet, i utlandet, på balkongen. Några är lite blekare efter ombyggnad av källaren, av några veckor på landet, i soffan. Och även om det är få som öppet erkänner det är ganska många glada över att vara tillbaka. För innerst inne gillar de ändå sitt jobb.
Själv sitter jag på ett kafé på Katarina Bangata där jag satt upp mitt kontor för dagen. Mitt kontor och mina arbetstider är rätt flexibla nu ett tag. Mina arbetsuppgifter är dock väldigt tydliga. Vi har nu på riktigt bestämt oss för att starta Teachers Across Borders Sverige.
I våras bestämde jag mig för att vara tjänstledig för att åka utomlands att jobba. Men när vi pratade om idén om TAB Sverige på riktigt i somras kändes det som en för god idé för att inte förverkliga den. Och om tre så bra lärare som Jenny, Janna och Özlem var beredda att ge mig förtroendet att göra mycket av det praktiska var det bara att sätta igång.
Tillsammans har vi så här långt spånat fram namn till en styrelse. Vi har satt upp våra mål för det kommande året och diskuterat vår vision. Tack och lov är vi än så länge rätt överens om det mesta. Jag har fått ge efter lite vad det gäller namnet. Men jag gissar att det är det som kallas demokrati.
Förresten, utomlands åker jag ändå i höst. Om två veckor tillbaka till Kambodja. Det går visst inte att hålla sig borta därifrån.
/fröken Anna
Första dagen efter sommarlovet brukar alltid vara trevlig. De flesta kollegor har vi ju inte sett på två månader. Några är solbrända efter veckor på landet, i utlandet, på balkongen. Några är lite blekare efter ombyggnad av källaren, av några veckor på landet, i soffan. Och även om det är få som öppet erkänner det är ganska många glada över att vara tillbaka. För innerst inne gillar de ändå sitt jobb.
Själv sitter jag på ett kafé på Katarina Bangata där jag satt upp mitt kontor för dagen. Mitt kontor och mina arbetstider är rätt flexibla nu ett tag. Mina arbetsuppgifter är dock väldigt tydliga. Vi har nu på riktigt bestämt oss för att starta Teachers Across Borders Sverige.
I våras bestämde jag mig för att vara tjänstledig för att åka utomlands att jobba. Men när vi pratade om idén om TAB Sverige på riktigt i somras kändes det som en för god idé för att inte förverkliga den. Och om tre så bra lärare som Jenny, Janna och Özlem var beredda att ge mig förtroendet att göra mycket av det praktiska var det bara att sätta igång.
Tillsammans har vi så här långt spånat fram namn till en styrelse. Vi har satt upp våra mål för det kommande året och diskuterat vår vision. Tack och lov är vi än så länge rätt överens om det mesta. Jag har fått ge efter lite vad det gäller namnet. Men jag gissar att det är det som kallas demokrati.
Förresten, utomlands åker jag ändå i höst. Om två veckor tillbaka till Kambodja. Det går visst inte att hålla sig borta därifrån.
/fröken Anna
6 miljoner motorcyklar kan inte ha fel.
Den fyra dagar lång hemresan börjar nu, när vi lämnar Ho Chi minh City. Saigon. Kvar av gänget är nu Janna, Jenny och Özlem. Anna har vi skickat till Hoi An på en skranglig liten buss. Enligt rapport har hon kommit fram säkert.
Uttalanden om HCMC.
Jenny: Jag älskar staden fastän den inte riktigt var som i filmen Indochine. Det kan beror på att filmen stspelar sig för hundra år sedan. Det är en stad där man kan vara själv, jag var räddare när jag kröp i tunnlarna i Cu Chi än när jag gick hem på kvällen. 6 miljoner motorcyklar kör inte över en.
Özlem: Stor. Mycket historia, dekorerad med flygplan och pansarvagnar.
Janna: är stor och tycker ändå att staden är gigantisk. Älskar staden mer vid andra besöket. Tror jag var för trött och färdig med städer vid första försöket. Idag kunde jag njuta av att bara strosa i stadsmiljö och fotografera livet som pågår i varje gathörn.
Uttalanden om HCMC.
Jenny: Jag älskar staden fastän den inte riktigt var som i filmen Indochine. Det kan beror på att filmen stspelar sig för hundra år sedan. Det är en stad där man kan vara själv, jag var räddare när jag kröp i tunnlarna i Cu Chi än när jag gick hem på kvällen. 6 miljoner motorcyklar kör inte över en.
Özlem: Stor. Mycket historia, dekorerad med flygplan och pansarvagnar.
Janna: är stor och tycker ändå att staden är gigantisk. Älskar staden mer vid andra besöket. Tror jag var för trött och färdig med städer vid första försöket. Idag kunde jag njuta av att bara strosa i stadsmiljö och fotografera livet som pågår i varje gathörn.
några kontraster till...
Jag måste nästan fortsätta på temat kontraster, det känns lite uttjatat men är så levande i vår vardag här.
Efter Siem Reap åkte Özlem och jag till Pnohm Pehn. Jag älskade staden; full av liv och folk men med en ständigt närvarande mörk historia.
Vi gick till Toul Sleng, den fd skolan som under Röda Khmeerna blev fängelse och tortyrkamrar. Med samma precision som nazisterna finns det dokumenterat med foton och nummer och kvarlevor. Foton före och efter tortyr. Högar med skallar. Foton på människor med nummerlappar, vuxna och barn. Pol Pot såg till att avrätta hela familjer eftersom ingen skulle kunna finnas kvar som ville hämnas.
Jag ville kräkas och gick ut.
Och efter det kan man besöka helgedomen Silver Pagodan, ett buddistiskt tempel med golv i silver.
Och efter det kan man ta ett tåg i några timmar och hamna här - där vi är nu:
Och det är här jag kan börja reflektera över det som har hänt de senaste veckorna.
Efter Siem Reap åkte Özlem och jag till Pnohm Pehn. Jag älskade staden; full av liv och folk men med en ständigt närvarande mörk historia.
Vi gick till Toul Sleng, den fd skolan som under Röda Khmeerna blev fängelse och tortyrkamrar. Med samma precision som nazisterna finns det dokumenterat med foton och nummer och kvarlevor. Foton före och efter tortyr. Högar med skallar. Foton på människor med nummerlappar, vuxna och barn. Pol Pot såg till att avrätta hela familjer eftersom ingen skulle kunna finnas kvar som ville hämnas.
Jag ville kräkas och gick ut.
Och efter det kan man besöka helgedomen Silver Pagodan, ett buddistiskt tempel med golv i silver.
Och efter det kan man ta ett tåg i några timmar och hamna här - där vi är nu:
Och det är här jag kan börja reflektera över det som har hänt de senaste veckorna.
Bättre sent än aldrig!
Några dagar försent vill vi berätta om vårt fantastiska besök på barnhemmet Karuna. Barnhemmet ligger utanför Siem Reap på landsbygden. Vägen dit var lång och guppig utan asfalt. Vår roliga chafför kallade det för discoteque road. Innan besöket var vi nervösa och oroliga för vad vi skulle se. Vi trodde att vi skulle känna oss bedrövade och uppgivna men istället möttes vi av värme, förväntansfulla och sprudlande barn. När vi rullade in med bilen såg vi hur barnen stod och hjälpte varandra med att göra sig fina. De kammade sitt hår och satte på sig för dagen nya t- shirtar.
Efter att alla presenterat sig för varandra så visade Janna och Jenny några övningar på hur man kan lära sig engelska genom TPR. Det var lyckat och bjöd på många skatt. Föreståndaren för barnhemmet Kathy ville inte att jenny och janna skulle sluta och uppskattade övningarna väldigt mycket.
Sedan fick barnen presenter; en egen liten whiteboard, fotbollar och volleybollar. Efter det var det självklart att också använda presenterna. Några lärare spelade fotboll och några volleyboll med barnen, andra fortsatte med engelska lekar och övningar. Både barnen och lärarna var mycket glada och nöjda.
När det var dags att lämna barnhemmet hade vi kramkalas. Vi passade på att överlämna en av datorna som Grimstaskolan gett TAB. Vi lämnade barnhemmet med sol i sinnet, kärlek och tacksamhet över att det finns människor med så stora hjärtan. Vi kände oss också stolta över att Kathy vill dela det här med oss.
Efter att alla presenterat sig för varandra så visade Janna och Jenny några övningar på hur man kan lära sig engelska genom TPR. Det var lyckat och bjöd på många skatt. Föreståndaren för barnhemmet Kathy ville inte att jenny och janna skulle sluta och uppskattade övningarna väldigt mycket.
Sedan fick barnen presenter; en egen liten whiteboard, fotbollar och volleybollar. Efter det var det självklart att också använda presenterna. Några lärare spelade fotboll och några volleyboll med barnen, andra fortsatte med engelska lekar och övningar. Både barnen och lärarna var mycket glada och nöjda.
När det var dags att lämna barnhemmet hade vi kramkalas. Vi passade på att överlämna en av datorna som Grimstaskolan gett TAB. Vi lämnade barnhemmet med sol i sinnet, kärlek och tacksamhet över att det finns människor med så stora hjärtan. Vi kände oss också stolta över att Kathy vill dela det här med oss.
Nattåg till Nha Trang.
Nu är vi inte lärare längre! För er som enbart ville ta del av vårt seriösa arbete kan nu också ta sommarlov.
Vi har lämnat våra seriösa jag bakom oss för stunden och tagit oss med nattåg till östkusten av Vietnam, Nha Trang. Tågresan var ett kapitel för sig. Vi låg alla i en liten, liten hytt med sex träbritsar. Tre ovanpå varandra. En klaustrofobikers mardröm, en bakteriefobikers mardröm och detta då per automatik en rese-Frasses mardröm. Men när klockan närmade sig halv 5 och solen gick upp långsamt bakom bergen så var allt förlåtet. Rött, magiskt och vackert.
Nu sitter vi i ett av våra hotellrum och dricker en öl och äter chips och väntar på att att åskovädret ska dra bort så vi kan gå ut och äta indisk mat. Mycket, mycket nöjda med livet just nu.
/De fyra musketörerna
I Vietnam får man inte använda facebook!
Jag och Anna är nu i Saigon, aka Ho Chi Minh City. Det är en STORstorstad verkligen med bilar roch motorcyklar överallt. Galet! Och galet är också att man inte får använda facebook. Hur ska detta gå? Vi åker till Nha Ttrang med nattåget i morgon och hoppas att de tillåter facebook där, men vem vet...
För de som vill mig något och inte har min mailadress: jannascheele@hotmail.com. Den kan jag fortfarande kolla av!
Återkommer snart,
Janna
För de som vill mig något och inte har min mailadress: jannascheele@hotmail.com. Den kan jag fortfarande kolla av!
Återkommer snart,
Janna
Blixtar och dunder. Och solnedgång.
Då känner man sig liten. Och lycklig.
/Janna
Lite funderingar efter sista dagen av undervisning.
Idag var sista dagen. Av undervisning. Sommarlov! Imorgon har vi bara closing ceremony och delar ut certifikat och pengar till de deltagande kambodjanska lärarna. Sedan tackar TAB för i år.
Det har varit rätt tufft de sista dagarna. Det här årets upplägg har bjudit på ett späckat schema av undervisning förmiddagar och diverse gemensamma aktiviteter på eftermiddagar och kvällar. Vid TAB's utvärdering idag nämnde många av både de amerikanska och svenska lärarna just behovet av tid för reflektion och tid att känna efter. Vi har saknat det i år. Samtidigt som det är svårt att säga vad av alla upplevelser vi skulle välja bort. Det är väl just det att tiden aldrig räcker till.
Undervisning i 40 graders värme och skyhög luftfuktighet är tungt. Särskilt när elektriciteten (läs: fläktarna i taket) då och då stängs av och dropparna längs ryggraden under fröken-blusen blir till ett vattenfall.
Ännu tuffare är de kontraster man möts av konstant här. De vi redan skrivit om i tidigare inlägg och de kontraster som kanske också är essensen av det land vi är i. Glädje och sorg. Det rika livet när man mäter känslor, hopp och framtidstro. Det fattiga livet när man mäter materiella ting och pengar. Lyxhotellen och tiggarna på gatan. Public schools och private schools. Och sedan barnhemmet.
Efter undervisningen idag hade vi en sista gemensam lunch med alla TAB-lärare. Vi blev bjudna på den traditionella kambodjanska grillen. Har glömt namnet på Khmer, men minns att översättning till engelska var "Korna på berget". Och grillen ser ut ungefär som ett berg. Och ovanpå det lägger man köttet. Det grillas inte bara kossor, utan även kyckling och fläsk. Och en massa grönsaker. Det är en rolig och smaksig upplevelse. Är lite sugen på att köpa med mig en sådat grill-berg med mig hem och försöka använda på gasspisen i Blackeberg. Under lunchen överraskade Kathy Klug oss alla med att dela ut "Awards" (ett diplom) till var enda en av lärarna. Det var väldigt personlig och roligt. Jag fick the Spirit Award för "helping to make us all better teachers and human beings. Your generous and giving spirit touches us all and influences the program for the better". Man kan inte bli annat än rörd! Och efter det hittade jag en ännu mer betydelsefull present på min säng från Anna. Vad som stod i det medföljande brevet tänker jag dock inte avslöja, bara att jag den här gången tappade några tårar och att Anna är en finfin vän att ha i tuffa stunder.
Nu ska vi strax göra oss fina och ge oss av till kvällens aktivitet: en middag för alla våra tolkar och deras respektive. Även då kommer det säkert att fällas en och annan tår. För att inte tala om i morgon då vi säger tack och adjö till våra kombodjanska kollegor. Och sedan även en del av våra amerikanska.
Pä lördag tar jag och Anna vårt pick och pack och flyger till Ho Chi Minh City, Vietnam. Jenny och Özlem kommer strax efter.
I morgon börjar semstern!
/Janna
Det har varit rätt tufft de sista dagarna. Det här årets upplägg har bjudit på ett späckat schema av undervisning förmiddagar och diverse gemensamma aktiviteter på eftermiddagar och kvällar. Vid TAB's utvärdering idag nämnde många av både de amerikanska och svenska lärarna just behovet av tid för reflektion och tid att känna efter. Vi har saknat det i år. Samtidigt som det är svårt att säga vad av alla upplevelser vi skulle välja bort. Det är väl just det att tiden aldrig räcker till.
Undervisning i 40 graders värme och skyhög luftfuktighet är tungt. Särskilt när elektriciteten (läs: fläktarna i taket) då och då stängs av och dropparna längs ryggraden under fröken-blusen blir till ett vattenfall.
Ännu tuffare är de kontraster man möts av konstant här. De vi redan skrivit om i tidigare inlägg och de kontraster som kanske också är essensen av det land vi är i. Glädje och sorg. Det rika livet när man mäter känslor, hopp och framtidstro. Det fattiga livet när man mäter materiella ting och pengar. Lyxhotellen och tiggarna på gatan. Public schools och private schools. Och sedan barnhemmet.
Efter undervisningen idag hade vi en sista gemensam lunch med alla TAB-lärare. Vi blev bjudna på den traditionella kambodjanska grillen. Har glömt namnet på Khmer, men minns att översättning till engelska var "Korna på berget". Och grillen ser ut ungefär som ett berg. Och ovanpå det lägger man köttet. Det grillas inte bara kossor, utan även kyckling och fläsk. Och en massa grönsaker. Det är en rolig och smaksig upplevelse. Är lite sugen på att köpa med mig en sådat grill-berg med mig hem och försöka använda på gasspisen i Blackeberg. Under lunchen överraskade Kathy Klug oss alla med att dela ut "Awards" (ett diplom) till var enda en av lärarna. Det var väldigt personlig och roligt. Jag fick the Spirit Award för "helping to make us all better teachers and human beings. Your generous and giving spirit touches us all and influences the program for the better". Man kan inte bli annat än rörd! Och efter det hittade jag en ännu mer betydelsefull present på min säng från Anna. Vad som stod i det medföljande brevet tänker jag dock inte avslöja, bara att jag den här gången tappade några tårar och att Anna är en finfin vän att ha i tuffa stunder.
Nu ska vi strax göra oss fina och ge oss av till kvällens aktivitet: en middag för alla våra tolkar och deras respektive. Även då kommer det säkert att fällas en och annan tår. För att inte tala om i morgon då vi säger tack och adjö till våra kombodjanska kollegor. Och sedan även en del av våra amerikanska.
Pä lördag tar jag och Anna vårt pick och pack och flyger till Ho Chi Minh City, Vietnam. Jenny och Özlem kommer strax efter.
I morgon börjar semstern!
/Janna
Workshop med alla sinnen
Özlems rosa blus lyser lika starkt som deltagarnas lust att lära
Den mässande rösten i högtalarna lyckas inte överrösta deras skratt
Vattnet är genomskinligt men smaken trots det fylligt svalkande
Om ambition och entusiasm har en doft luktar vårt rum som den finaste parfym
Om känslor gick att ta på kändes min nu mjuk och len
/a
Den mässande rösten i högtalarna lyckas inte överrösta deras skratt
Vattnet är genomskinligt men smaken trots det fylligt svalkande
Om ambition och entusiasm har en doft luktar vårt rum som den finaste parfym
Om känslor gick att ta på kändes min nu mjuk och len
/a
Genre pedagogy goes Cambodian
Den här veckan har vi ägnat åt att lansera genrepedagogiken i Kambodja. Innan vi drog igång var vi båda lite tveksamma till om våra kambodjanska kollegor skulle förstå konceptet - men oron var helt obefogad. I ett klassrum där några av eleverna har illiterata föräldrar och andra har välutbildade är genrepedagogiken suverän!
Vi drog igång med kaffeövningen - som blev en teövning här i landet där alla älskar Lipton. Sedan har det fortsatt med cirkelmodellen för argumenterande texter och dictogloss. Vi vet att det här är oförståeligt för den som inte är insatt i genre - men det bryr vi oss inte om, vi är så glada ändå!
Imorgon blir det mer cirkelmodell, mer scaffolding och mer språkutvecklande lekar!
/Jenny och Little Cow (Jannas Kambodjanamn)
Vi drog igång med kaffeövningen - som blev en teövning här i landet där alla älskar Lipton. Sedan har det fortsatt med cirkelmodellen för argumenterande texter och dictogloss. Vi vet att det här är oförståeligt för den som inte är insatt i genre - men det bryr vi oss inte om, vi är så glada ändå!
Imorgon blir det mer cirkelmodell, mer scaffolding och mer språkutvecklande lekar!
/Jenny och Little Cow (Jannas Kambodjanamn)
IndiJanna, IndiAnna och IndiJenny i tempelruinerna
Strax innan de tappra tempelletarna nådde sitt mål öppnade himlarna sig och monsunen förvandlade alla stampade lervägar till trögflytande välling. Men vädrets makter stoppade inte Lara Croft x3 utan de kastade sig modigt ut ur sitt trehjulade fordon och utan synbar rädsla stred de mot vattenmassorna för att nå de månghundraåriga tempelruinerna. Efter att ha skådat de överväxta stenhuvudena i hällande regn begav de sig tillbaka mot fordonet men hindrades av de enorma vattenmassorna och tvingades klättra över murar för att nå sin vapendragare i svart regnrock. Trots att inget torrt fanns på deras kroppar kunde inget bryta ner deras kampvilja.
Och asgarv.
Sen drack de öl på hotellet.
'
Och asgarv.
Sen drack de öl på hotellet.
'
Dagen efter
TAB (Teachers Across Boardes) har varit i Siem Reap i 6 år nu.
Varje år deltar omkring 250 lärare i undervisningen.
De går sen tillbaka till sina klasser och undervisar 50-70 elever i klassrummet samtidigt.
I två omgångar, många har en grupp på förmiddagen och en grupp på eftermiddagen.
Då har sammanlagt hittills typ 150 000 barn nåtts av TABs idé.
Jag upprepar det som ett mantra för mig själv. Det här är det sätt jag kan förändra världen.
Mantrat behövs när man besöker ställen som Ton Le Sap, en flytande by. Den flyter i bajs.
Människorna som bor här är mestadels vietnamesiska flyktingar. Enligt statistiken dör 12% av barnen innan de fyller 5 år. Medellivslängden är 54 år. Läs- och skrivkunnigheten 46%.
Något som inte flyter i bajs är hotellet Le Meridien, det flyter i mjölk och honung för att använda en biblisk term.
I morse gick solen upp över Angkor Wat, det har den gjort i 900 år - men nu var vi med och såg det.
Och allt detta är Kambodja. Utanförskapet, lyxen och historien.
Ett land med sån oerhörd potential.
/Jenny
Dagen då det rann över.
Idag blev det för mycket för mig. Jenny skrev om kontraster igår. Idag blev det så övertydligt. Upp tidigt för att åka till en Floating Village (flytande by) strax utanför Siem Reap, vid insjön Ton Le Sap.
I bilen på väg dit berätta Samnang (vår kambodjanska vän och undergörare från området som hjälper oss med allt man kan tänka sig här) att det största problemet i Kambodja just nu är bristen på rent vatten. Medan han pratar tittar jag ut genom bilfönstret på den bajsbruna flod som rinner längs med den väg vi åker på. Den är tjockflytande, fylld med skräp i alla dess former och osmaklig både för öga och näsa. Här badar barnen i området. Här tvättar en del sina kläder. Samnang säger att om inget görs åt vattensituationen så spelar det ingen roll hur bra skolor vi har. Ingen kommer att gå i skolan. Alla kommer att vara döda.
I den andan kommer vi fram till en liten hamn vid floden som kommer leda oss ut till Ton Le Sap. Den största insjön i sydostasien. I år är det torka. Floden är bara några meter djup och många meter lägre än den vanligtvis är den här tiden på året. Det tar en lång stund för oss att ta oss fram längs den smala och grunda floden för att komma ut till sjön. Vi möter båtar, stora och små. En del fyllda med koreaner som vinkar glatt med sina solrosfjädrar och fascinerat tittar på när andra båtar fastnar i gyttjan. En del fyllda med varor, säckar, grödor. Dessa båtar förs fram av kambodjaner, så väl unga som gamla.
Till slut kommer vi ut på sjön. Där ser vi de flytande byarna. Små båtar paddlar förvånansvärt snabbt upp till våra kanter. I båtarna sitter familjer. Mammor med små barn och bebisar. En pappa med sin son. En liten flicka kommer ensam paddlande i vad som ser ut att vara en tvättbalja av metall. De blir gärna fotograferade och vill sedan ha dollars. Det är en absurd känsla. Overklig och hemsk. Jag försöker prata med en kvinna som paddlar upp mot mig med tre barn på sin platta båt. Hon har en bebis (som inte kan vara mer än några veckor gammal) och två lite större pojkar, kanske 3-5 år gamla. Genom gester tror jag att hon förklarar att deras hus ligger i byn bakom oss och att hon har två barn till där. 5 barn allt som allt. Jag blir så ledsen att jag inte kan kommunicera mer med henne. Att jag inte kan fråga vad de här tre dollarna hon sitter med i sin hand kan ge henne och barnen. Att jag inte kan fråga vad hon önskar i livet för sina barn.
På tillbakavägen pratar jag med båtföraren. Han berättar för mig på sin knaggliga engelska att han kommer uppe från berget (han pekar på en liten kulle någon kilometer bort) och att han tycker mycket om sitt jobb som båtförare. Han får inte turisternas pengar direkt utan de ger han till The Government, som sedan ger honom en del tillbaka i lön och en annan del till att förbättra området kring dem. Han pekar stolt ut var deras flytande skola ligger, det finns två i området, och längre bort pekar han på en alldeles nybyggd flytande basketplan. Han är 22 år, skrattar mycket och verkar stolt över att hans arbete på båten kan bidra till att andra omkring honom får det lite bättre.
Vi lämnar sedan de flytande byarna bakom oss. KK har betalat för en dag vid lyxhotellets pool. Det är för varmt, luften är het att andas och jag vill inte vara på lyxhotell. Idag behöver jag ligga i sängen och fundera.
/Janna
I bilen på väg dit berätta Samnang (vår kambodjanska vän och undergörare från området som hjälper oss med allt man kan tänka sig här) att det största problemet i Kambodja just nu är bristen på rent vatten. Medan han pratar tittar jag ut genom bilfönstret på den bajsbruna flod som rinner längs med den väg vi åker på. Den är tjockflytande, fylld med skräp i alla dess former och osmaklig både för öga och näsa. Här badar barnen i området. Här tvättar en del sina kläder. Samnang säger att om inget görs åt vattensituationen så spelar det ingen roll hur bra skolor vi har. Ingen kommer att gå i skolan. Alla kommer att vara döda.
I den andan kommer vi fram till en liten hamn vid floden som kommer leda oss ut till Ton Le Sap. Den största insjön i sydostasien. I år är det torka. Floden är bara några meter djup och många meter lägre än den vanligtvis är den här tiden på året. Det tar en lång stund för oss att ta oss fram längs den smala och grunda floden för att komma ut till sjön. Vi möter båtar, stora och små. En del fyllda med koreaner som vinkar glatt med sina solrosfjädrar och fascinerat tittar på när andra båtar fastnar i gyttjan. En del fyllda med varor, säckar, grödor. Dessa båtar förs fram av kambodjaner, så väl unga som gamla.
Till slut kommer vi ut på sjön. Där ser vi de flytande byarna. Små båtar paddlar förvånansvärt snabbt upp till våra kanter. I båtarna sitter familjer. Mammor med små barn och bebisar. En pappa med sin son. En liten flicka kommer ensam paddlande i vad som ser ut att vara en tvättbalja av metall. De blir gärna fotograferade och vill sedan ha dollars. Det är en absurd känsla. Overklig och hemsk. Jag försöker prata med en kvinna som paddlar upp mot mig med tre barn på sin platta båt. Hon har en bebis (som inte kan vara mer än några veckor gammal) och två lite större pojkar, kanske 3-5 år gamla. Genom gester tror jag att hon förklarar att deras hus ligger i byn bakom oss och att hon har två barn till där. 5 barn allt som allt. Jag blir så ledsen att jag inte kan kommunicera mer med henne. Att jag inte kan fråga vad de här tre dollarna hon sitter med i sin hand kan ge henne och barnen. Att jag inte kan fråga vad hon önskar i livet för sina barn.
På tillbakavägen pratar jag med båtföraren. Han berättar för mig på sin knaggliga engelska att han kommer uppe från berget (han pekar på en liten kulle någon kilometer bort) och att han tycker mycket om sitt jobb som båtförare. Han får inte turisternas pengar direkt utan de ger han till The Government, som sedan ger honom en del tillbaka i lön och en annan del till att förbättra området kring dem. Han pekar stolt ut var deras flytande skola ligger, det finns två i området, och längre bort pekar han på en alldeles nybyggd flytande basketplan. Han är 22 år, skrattar mycket och verkar stolt över att hans arbete på båten kan bidra till att andra omkring honom får det lite bättre.
Vi lämnar sedan de flytande byarna bakom oss. KK har betalat för en dag vid lyxhotellets pool. Det är för varmt, luften är het att andas och jag vill inte vara på lyxhotell. Idag behöver jag ligga i sängen och fundera.
/Janna
